.

Marcelo Paz utanför Hageby hus för ungefär 2 år sen.

Nu är den kalla vintern här. Och visst kan ni hålla med mig om att man blir deppig av de kalla mörka dagarna. Utan att tänka efter går vi runt ledsna och anser att denna perioden är jobbig med alla minnen. Men för två år sen stod vi utanför skolan-hallen/hagebyhus/mc/statoil haha tro det eller ej så hängde vi faktis på statoil. Men v var alla tillsammans och glada. Vem var med oss och spred glädjde, jo vår fina colombian marcelo. Trots att han var inne på sin jobbigaste period så spred han glädje bland oss. Han dansade, sjöng, gjorde klumpiga grejer och vi fick oss allihopa ett gott skratt jämt. Ska jag ta ett få tal exempel vi kan ju börja med när vi var alla i statoil och så stod han där och väntade på att 113 skulle komma och när han ser att bussen är påväg så springer han ut men vad händer inte då.. Jo han halkar, så han missa sin buss hahaha! Sen när vi var uppe på fotbollsplanen och tess stod där med sin oboy från mc så sparkar marre en fotboll som träffar hennes oboy och tess får det över hela sin vita tröja hahaha. När han hoppa in i dörren vid hagebyshus och hela rutan gå sönder och man bara såg hans ansikts uttryck hur chockad han blev. När han ständigt gick runt och sa ''ferrari'' med konstig dialekt för mitchell kom från usa och uttala orden på svenska på ett amerikanskt sätt. Alla hans danser, hans ordval på spanska (colombianska slangord) så vi chilenare inte förstodd oss på alls! När han tog ner sin luva och gick fram till en man och fråga lite mystiskt vad klockan var då mannen tar tag i marcelos jacka och vill liksom se dragkedjan ch marcelo rent ut sagt skiter på sig av rädsla haha. Klockan var sju på morgonen man räknar inte med att möta någon konstig gubbe då. De sista dagarna du tillbringa i hh då du sjung singstar med alexis och oscar, gud vad knäppa ni var. Men ni fick oss alla att skratta.
Så egentligen har vi massa fina minnen från dig marre. Från denna kalla tiden. Men vi saknar alla dom tiderna vi saknar dig! Därför blir det att vi går runt deppiga och anser att denna period är så jobbig för saknaden är så enorm.
 
Att det redan gått två år är svårt att tro! Vart har tiden runnit iväg, kan det verkligen ha gått två år sen vi alla hängde runt på olika ställen i hageby. Sen vi kunde va ute till 12 på natten och frysa tills ngn av oss sa ' men fan vi kan ju dra till marielund'' och så var det bara att röra sig ner mot marielund där det oftast fest och sluta med att alla gick hem antagligen vid 5 tiden eller tog spårvagnen runt 7-8.
Har vi verkligen insätt att du inte är kvar bland oss nu. Det känns inte som det, kan inte tänka så! Vet inte vad vi går runt och tror. Vi är ju medvetna om att du inte är bland oss, att vi inte sätt dig på ett tag men aldrig att det är 2 år sen sist och inte heller att vi aldrig mer kommer få se dig. Kommer vi någon gång verkligen inse vad som har hänt.
Döden!? Finns det något som heter så, är det verkligen så att man inte ser personen mer efteråt. Eller har vi bara svårt att inse när någon har dött bara för att vi tänker att vi ses när tiden är inne. Vi går alltså runt och tänker att vi kommer ses igen men det är ändå inte samma sak. Hur tänker vi egentligen? Nu är jag jätte förvirrad. 
Det känns iallafall tryggare att gå runt och tänka att man kommer få träffa vår fina colombian igen och så länge jag håller mig till den tanken så behöver jag nog inte förstå så mycket mer.

Jag tror att jag bara kommer förvirra er mer om jag fortsätter att skriva, ville egentligen bara få ner några ord om våra vinter minnen med marre. Finns massvis! Så vill ni skriva ner någon eller helt enkelt tankar så säg till! Ni vet ju redan vilka ni ska vända er till så behöver nog inte nämna det (:

Nu är klockan mycket och jag ska krypa ner i sängs. Sov gott <3

Vi alla saknar dig!